Det enkla svaret är fel

Pengar är viktigt för oss alla. Pengar på fickan betyder att hyran betalas, maten kan fraktas hem i påsar från affären och mellan varven, om vi lyckas spara, kan vi unna oss något vi verkligen vill ha. Gillar man spel är pengar essentiellt. Utan pengar inget spel och utan spel finns inga möjligheter att vinna ännu mer pengar.

När pokerspelare pratar pengar pratar de money management. Helt ärligt fattar jag inte riktigt djupet i det begreppet men att det handlar om att förvalta sina pengar klokt under spelets gång verkar rimligt att anta.

För de spelare jag möter är pengar också viktigt och framförallt frånvaron av pengar. Deras vardag är kantad av praktiska problem där bristen på pengar är ett akut problem. Hyran ska betalas, bilförsäkringen håller på att förfalla och barnen ska ha pengar till skolutflykten nästa vecka. Behöver vi verkligen en hemförsäkring? Vilka lån ska prioriteras den här månaden, lånet till banken eller lånet till arbetskamraten?  Frågor som måste besvaras och lösas för att man ska få ordning och kontroll på vardagen igen.

Rent krasst beror den situation som de befinner sig i på att de spelat för lånade pengar, pengar det inte finns täckning för. Hur kan det bli så att man lånar pengar för att investera dem i spel? Det finns ett enkelt svar och det finns ett mer komplicerat svar. Det enkla svaret är att dessa personer är dumma i huvudet och det mer komplicerade svaret är en resa in i psykologins vindlingar.

Genom åren har jag lärt mig att det enkla svaret alltid är fel. De som är spelberoende representerar alla yrken och utbildningar du kan tänka dig. Lägg till variabler som kön, ras och religiös tillhörighet och det enkla svaret är just det, ett enkelt svar som är fel.

Tillfället gör tjuven, sa alltid min pappa med den visdom som 25 års hårt arbete hundra meter eller mer under jord mejslar fram. Jag brukade lägga till att motivet till stölden också måste vara viktigt och så höll vi på när vi diskuterade skälet till att delar av mänskligheten stjäl andras egendom.

Tillfället och motivet ingår i det mer komplicerade svaret liksom den logik med vilket man resonerar med när man lånar pengar för att investera dem i en aktivitet som spel där absolut inga garantier finns för tillväxt.

Logiken i den handlingen finns i att upptäcka en rad olika tankemönster som uppkom långt innan ett spelberoende fanns. Spel börjar som ett nöje, någonting som är spännande och/eller avkopplande. Ett tidsfördriv som ett stort nordiskt spelbolag marknadsför på följande sätt; vi ger drömmen en chans. Det är en bra devis och fångar troligtvis kärnan i varför vi spelar överhuvudtaget. Drömmen om att vinna så mycket pengar att man slipper oroa sig för räkningarna och samtidigt kunna förverkliga sina drömmar.

Det är inte enkelt att i efterhand fråga de spelberoende om när och vad det var som gjorde att det gick snett. Det kan vara många felkällor i de svar man får. En är uppenbar, man minns inte, en annan är att man minns fel och ytterligare ett är att man inte vill minnas. Men några saker kan man lära genom ihärdigt frågande av de drabbade och deras anhöriga och läsandet av forskningsrapporter. Nämligen det att utan att vi riktigt vet varför börjar en del spelare att tänka att de måste vinna tillbaks de pengar de just förlorat.
Det är ingen vanlig tanke hos dem som spelare. Den stora majoriteten spelare tittar vänligt på den som ställer den frågan och konstaterar att så tänker de inte. En liten grupp säger att ”jo det händer att jag tänker så men vid närmare eftertanke inser jag det orimliga i det”. Men kvar blir en liten grupp spelare som går från tanke till handling.

När de berättar visar det sig att den tanken inte uppstår för första gången när man är helt utblottad utan den kommer långt tidigare. Kanske har man förlorat lite mer pengar än man avsatt för kvällens spelande. Kanske förlorade man sina sista pengar på ett mindre smart sätt och man visste dessutom om att det kunde hända men man kunde inte stoppa sig! Samtidigt som det ekar ”om jag bara” i huvudet inser man att man måste ta pengar från sparkontot, som är heligt, för att betala busskortet för nästa månad. Men det är bara ett tillfälligt lån, de pengarna ska betalas tillbaka när man vinner.

Dessa tankar är alltid kopplade till känslor, känslor av obehag och misslyckanden. Känslor som ingen vill ha så man börjar bearbeta dem. Ett sätt är genom bortförklaringarna av de handlingar man just gjort. ”Nej det var bara otur att jag förlorade”, och ”pengarna jag lånar från sparkontot är bara tillfälligt. När jag vinner ska jag betala tillbaks de pengarna, det var inte hela världen att jag förlorade” eller ”det var en nyttig läxa och den har jag nu lärt mig”. Men precis i den stunden verkar några mycket viktiga beslut fattas.

Det ena beslutet är att man faktiskt tror det är fullt möjligt att vinna tillbaks de pengar man tidigare förlorat på spel. Vad som krävs är lite mer rutin och finess och det får man genom att spela och öva mer. Det andra beslutet är att det går att ”låna” pengar som egentligen inte ska användas till spel för att rädda sig ur en oförutsedd händelse. Det tredje beslutet är att hemlighålla vad som hänt, ingen ska få veta att jag gjort bort mig, ”jag är smart nog att lösa mina egna problem”. Dessa relativt små beslut, knappt märkbara i den mänskliga seismografen, är för dem som utvecklat spelproblem fundamentala.

Inte nog med att besluten löser tillfälliga problem, de förskjuter tidigare viktiga gränser. Gränser man satt upp för sitt eget spelande när det gäller hur mycket pengar man ska spela för och hur mycket tid det får ta. Men också mot andra mer grundläggande värden i livet som kan tyckas vara triviala. Värden som påverkar vår självkänsla negativt, som att upptäcka att de gränser man satt om vad som är rätt och fel i livet plötsligt inte längre gäller och att man inte ska inte ljuga för andra och inför sig själv.

Men viktigt i denna process är att man upptäcker att dessa beslut går att rättfärdiga. När rättfärdigandet väl är gjort känns det bättre och nästa gång det händer att man bryter mot regler och normer är det inte en så stor sak, isen är bruten.

Så idén om att man genom mer spel kan vinna tillbaks det man tidigare förlorat parat med det som jag brukar kalla den emotionella logiken, leder tyvärr för många rakt ner i diket. Tyvärr blir de dilemman de ska brottas med värre och värre och pengar är alltid inblandat.

Pappa hade rätt, tillfällen gör tjuven. Den brottslighet som många gånger är förknippad med spelberoende är ofta kopplat till vilket yrke man har. Arbetar man på bank och har problem med spel och alla ens egna konton är tomma finns pengarna inom räckhåll. Det gäller bara att hitta ett smart sätt att låna dessa pengar för att senare, när man vunnit tillbaks det man förlorat, återställa dem utan att någon märker det.

Har man spelat bort alla sina tillgångar och den lånekarusell man startat bland vänner och bekanta är på väg att avslöjas gäller det att vara uppfinningsrik och snabbfotad. Extrajobben man tog löste inte situationen snabbt nog, så nu lånar man skolresekassan man som klassförälder gjorts ansvarig för och sätter allt på en häst som ger två gånger insatsen. Facit på dessa korta berättelser ur verkliga livet är redan avslöjat, de har ju träffat mig. 


Spela smart | sätt inte din frihet på spel

Det ofattbara

När polisen kom hem till mig mitt i natten förstod jag inte hur mycket det han skulle berätta skulle komma att förändra mitt liv.

Jag hörde vad han sa men det tog nog flera sekunder innan jag reagerade. Jag vet inte ens hur han sa det, det måste ha varit fruktansvärt för polismannen att berätta och lika hemskt att se mig bara falla ner mot golvet skrikande.

På något sätt visste jag att jag ville se min pojkvän så poliserna tog mig till sjukhuset där han var samtidigt som de frågade om jag hade någon som kunde göra mig sällskap. De ringde några samtal och fick till slut tag i min syster. Framme på sjukhuset möttes jag av sjukhusprästen som med varliga händer och stadig röst berättade att min pojkvän låg i ett enskilt rum, att några ljus var tända och att han hade några skråmor i sitt ansikte.

Han talade varsamt och tydligt och berättade att det var jag som bestämde om jag ville att han skulle vara med och när jag sa ja så frågade han om han fick ta mig under armen och sedan gick vi in till honom. Han såg så fridfull ut där han låg och jag tänkte att det var länge sedan jag sett honom så lugn. I samma stund som jag tänkte det insåg jag att han aldrig mer skulle prata med mig, hålla om mig, locka mig till skratt och aldrig mer skulle han överraska mig med frukost på sängen.

Dagarna fram till begravning gick långsamt, som i ett töcken. Det var mycket praktiskt att ordna, många att prata med och allt gjorde mig så trött. Jag är evinnerligt glad över min syster och mina väninnor som hjälpte mig med att laga mat och hålla mig sällskap. Den fråga jag upprepade och upprepade var varför? Varför valde han att hoppa från bron rakt ner i det svarta vattnet när han hade mig? Vad var det som var så svårt att han hållit det hemligt för mig och inte pratat med mig?

Helt ovetande om orsaken var jag ju inte trots att jag aldrig hittade något avskedsbrev. Jag visste ju om hans spelande, vi hade grälat och pratat om det många gånger. Jag försökte stötta honom så gott jag kunde, jag hjälpte till med att betala skulder till arbetskamrater och vänner.

Givetvis berättade vi inte att det var pengar han lånat för att kunna spela. Han ville inte att andra skulle veta och jag ställde upp på det. Så här i efterhand inser jag att det var fel av mig. Jag skulle ha berättat och pratat med min syster, mina föräldrar och svärföräldrar om varför vi hade så dåligt med pengar, varför vi inte kunde följa med på de weekendresor som de föreslog och varför jag ibland var så ledsen. Jag skulle ha krävt att han berättat på jobbet i stället för att jag hjälpt honom att ljuga ihop en historia om varför han behövde förskott.

Så här i efterhand ser jag många saker som jag borde ha gjort annorlunda, men hans spelande påverkande mig mycket mer än jag var medveten om. Jag var också deprimerad, orolig, sov dåligt och kände skuld och skam över hans spelande. Jag försökte skydda honom och i takt med att jag gjorde det mådde jag sämre och sämre.

Han lovade att sluta spela och det kunde gå ganska långa perioder när han inte spelade. Jag gick som på glas under de perioderna, orolig för att någonting skulle hända som fick honom att börja om att spela. Jag lärde mig att det var när han mådde bra som risken för återfall var som störst. När han mådde bra var de värsta av hans spelskulder betalade, han hade kredit igen hos spelombuden och pengar att sätta in på sitt spelkonto. Jag blev lika besviken varje gång det hände. Jag visste när det hände, med någon dags förskjutning oftast, han blev annorlunda. Distanserad, ointresserad av mig, irriterad och rastlös, han mådde så dåligt när han började om att spela. Men hur dåligt han mådde tror jag inte att jag eller någon annan förstod.

Begravningen var både hemsk och bra. Det var fruktansvärt att ta avsked men det vara skönt att se att han hade så många vänner som brydde sig om honom. Det var nog först efter begravningen som jag fattade vilken skärseld han befann sig i.

Sakta men säkert började det dyka upp kravbrev. Jag gick på banken och där fick jag veta att han lånat stora summor pengar utan att jag visste om det. Hans bankkontoutdrag visade att han spelat mycket den sista veckan. Summorna han tagit ut från sitt konto var gigantiska. Jag öppnade brev från det bensinbolag vi använde och upptäckte att vi var skyldig dem mycket pengar. Det visade sig att han köpt mat på det kontot för att dölja för mig att han inte hade pengar på vårt matkonto. Han sa alltid att han betalat maten kontant när jag frågade.

Det började dyka upp vänner och bekanta som undrade om de kunde räkna med att få tillbaka de pengar som han lånat. Bland annat hade han genom en serie lögner lyckats övertyga ett par jag kände avlägset att låna honom hela deras semesterkassa, som givetvis skulle betalas igen, och nu var det dags att betala resan. Med hjälp av mina föräldrar lyckades jag ordna fram de pengarna och reglera den skulden.

Kort sagt så hade han spelat sig och mig till ruinens brant. Mina känslor var så konstiga. Ibland saknade jag honom så jag skrek rakt ut, ibland var jag så arg på honom så jag skrek rakt ut och ibland kändes det som om jag inte kände honom. Jag blev mer och mer förvirrad och orolig.

Mina vänner återgick ganska snabbt till sitt, vardagsbestyren med jobb, pojkvänner, semesterplaner etc. Jag i min tur fick allt större behov av att prata men upplevde att ingen hade tid, förstod mig eller kunde svara på mina frågor.

Hans val att hoppa i det svarta vattnet blev å ena sidan begripligt, han mådde jättedåligt och tycktes inte se någon väg ut. Å andra sidan förstod jag mindre och mindre, allt detta elände på grund av spel? Hur är det möjligt? Var det mitt fel att hans spelande gick över styr?

Om jag inte tjatat så mycket skulle spelandet då ha varit mindre intressant? Kunde jag gjort någonting för att hjälpa honom? Jag ältade och ältade och upptäckte att mina vänner undvek mig. Så här i efterhand vet jag varför. Jag var så upptagen av att försöka förstå och pratade oavbrutet om honom och hans spelande. Många av de frågor jag hade handlade om spel och spelberoende och de hade inga svar. Till slut sa min syster stopp. Hon krävde att jag skulle söka hjälp. Hon hade läst en artikel om en kvinna som hade skilt sig då hennes man inte kunde sluta spela och berättade att hennes räddning hade varit den kamratstödsgrupp som hon och hennes man börjat gå i.

Han slutade gå på mötena men hon blev kvar och pratade med andra anhöriga och spelare om sin situation och beskrev i artikeln hur det blev hennes räddning tillbaka till livet. Min syster tryckte ett telefonnummer till en stödlinje för spelberoende och deras anhöriga i handen på mig och sa: Ring. De vet säkert var det finns stödgrupper för spelberoende.

Jag ringde stödlinjen och fick prata med en person som förstod. Hon tog sig all tid i världen och lyssnade till min berättelse och för första gången upplevde jag att det var någon som visste vad hon pratade om. Hon gav mig telefonnumret till den kamratgrupp som, lyckligtvis, fanns någon mil från där jag bodde. Med hjärtat hoppade som en groda om våren gick jag dit och började trevande berätta min historia och lyssna till andras.

Det var så skönt! Äntligen fick jag en del svar på mina frågor. Äntligen blev min sambos tillvaro någorlunda begriplig för mig. Äntligen förstod jag vilket helvete han hade. Det var inte bara skönt. Samtidigt som jag insåg att jag kunde ha gjort en del annorlunda, förstod jag att jag  vid den tidpunkten inte visste bättre. Jag skulle inte ha ljugit för att skydda honom och samtidigt tro att jag också räddar mitt ansikte. Jag skulle inte ha räddat honom ur hans ekonomiska trångmål. Men jag visste inte bättre.

Nu har det gått snart två år sedan det hände. Mina nya väninnor på kamratgruppen är viktiga och jag har engagerat mig lite i kamratgruppen. Det känns viktigt att kunna hjälpa andra som också har män som spelar samt att kunna stötta dem i deras kamp att få ordning på tillvaron. Samtidigt håller jag på att bygga upp en ny tillvaro. Jag orkar jobba heltid igen, och när jag för första gången följde med mitt tjejgäng ut på krogen efter begravningen upptäckte jag till min förtjusning att jag skrattade utan att känna dåligt samvete. Jag ser möjligheter igen och varje gång jag går till graven tänker jag att jag inte ens önskar min värsta fiende det helvete jag haft.


Spela smart | satsa inte din frihet 

Vad är spelberoende?

Det är en berättiga fråga som inte låter sig besvaras alldeles enkelt och entydigt. Däremot är det av flera skäl viktigt att försöka hitta ett sätt att besvara frågan. Ett skäl kan vara när man ska mäta hur många i en befolkning som är spelberoende. Om man då inte har en bra definition av vad spelberoende är och bra mätmetoder, blir det svårt att lita på de tal man får fram om problemets omfattning. Ett annat skäl är när man ska ställa en diagnos i samband med att någon söker behandling. Det kan också vara viktigt för spelare och anhöriga att ha ett gemensamt ”språk” som man kan använda om frågan om spelberoende blir aktuell av något skäl. Vän av ordningen frågar sig då, kan man inte bara fråga spelaren och låta honom eller henne avgöra om han/hon har problem med spel? Nja spelarna själva är, av olika skäl, inte speciellt tillförlitliga. Undersökningar som är gjorda på spelberoende som är på behandlingshem visar detta. När man frågar dem om hur de besvarat frågan ”har du problem med spel” innan de kom till behandlingshemmet, så berättar endast 1/3 att de svarat ärligt. 1/3 berättar att de ljög rakt av medan 1/3 inte visste eller förstod att det var spelandet som var roten till deras bekymmer. Deras svar stämmer rätt väl överens med den forskning som finns om andra beroenden, så det krävs en teori som hjälper oss förklarar vad ett spelberoende är. Annars riskerar vi att jämföra äpplen med päron.    

Spelberoende – sex viktiga punkter

1.    Upptagenhet
Man är helt upptagen av att spela. Det mesta av ens vakna tid går åt till att planera, drömma och fantisera om när, var och hur man ska spela/kunna spela. Mycket tid går åt till att skaffa de pengar som det kostar att spela. Livet domineras fullständigt av spelandet och man är beredd till stora uppoffringar för att kunna fortsätta. Man skyddar sitt spelande med alla till buds stående medel som lögner, hot, bedrägerier etc. I upptagenheten ligger mycket förväntan. Man förväntar sig positiva effekter av sitt spelande, som att man ska vinna pengar, ha roligt, må bättre, känna sig bra, komma undan tristess eller vara en del av en gemenskap. Sådana förväntningar bygger naturligtvis på att man tidigare upplevt spelandet som positivt. Man är övertygad, emotionellt och intellektuellt, att spelandet har positiva effekter för mig.

2.     Sinnesförändring
Beroendeframkallande beteenden, som spel, leder till positiva känslor. Det blir en genväg till att må bättre, känna glädje, uppleva mening med tillvaron. Spelaren reglerar sitt sinnestillstånd med hjälp av spel. Den positiva effekten kommer snabbt och oftast redan i den förväntan och fantasi som byggs upp hos spelaren innan spelet kommit igång. Det är denna genväg till sinnesförändring som är en stor del av förklaringen till att människor blir spelberoende och fortsätter med, för omgivningen, till synes helt obegripliga beteenden som att ljuga, riskera viktiga relationer, utbildning och jobb. 

3.     Toleransökning
Vår kropp är fantastisk. Den har en förmåga att hela tiden lära sig hantera nya saker för att överleva, även sådant som hotar dess existens, som att dricka alkohol, injicera droger eller spela bort hus och hem. Toleransökning innebär, kort och gott, att man hela tiden måste öka dosen för att få den önskvärda positiva effekten. Toleransökning innebär i praktiken att man måste satsa allt större belopp och/eller ägna mer och mer tid åt spelandet för att få uppleva den ”kick”, spänning eller upprymdhet man eftersträvar.

4.     Abstinenssymtom
Efter en tid vänjer kroppen sig att hantera spelandet och alla andra beteendena som omgärdar spelandet. Inte nog med det, det kommer att märkas om den inte får den dos av spel som den vant sig vid. Det uppstår en brist, abstinens. Abstinens är sällan positivt och är en kombination av såväl fysiska som psykiska symtom. Det kan vara stressreaktioner som rastlöshet, irritation, oro, ångest och nedstämdhet. Det kan vara fysiska reaktioner som hjärtklappning, huvudvärk, illamående, svettningar och allmän trötthet. För de flesta spelberoende är dessa symtom så obehagliga att mycken möda läggs ner på att inte drabbas av abstinenssymtom. Botemedlet heter ”spela mera”.

5.     Konflikter
Spelberoende leder obönhörligen till konflikter, med omgivningen, familjen, flickvännen, arbetsplatsen och vännerna. Konflikterna handlar om löften som sviks, gräl med nära och kära om pengar, frånvaro från arbetet, studier som inte fungerar, ägodelar som försvinner. Men det verkar också som om spelberoende med automatik leder till inre konflikter. Är man spelberoende bryter man dagligen mot olika löften som man ger sig själv och andra. Löften som man inte klarar att hålla eller genomföra. Självkänslan och självförtroendet sjunker. Skam- och skuldkänslor växer i takt med ett stigande förakt för sig själv, man känner sig dålig. Det kortsiktiga botemedlet heter ”spela mera”, – dvs. mer av det som orsakar ens problem.

6.     Återfall
Den som är spelberoende försöker sluta spela varje dag eller åtminstone kontrollera sitt spelande. Lika vanligt är att dessa löften inte hålls, återfallet är ett faktum. Tidsintervallet mellan beslutet att sluta spela och återfallet kan variera från timmar till år. Likafullt är det ett återfall. Det är en plågsam process. Skammen över att inte klara av att hålla det man lovat är många gånger överväldigande och fyllda av känslor som hopplöshet och självförakt. Det är starka känslor och för många spelberoende är det vid återfallen som tanken på självmord dyker upp. Tyvärr är det alltför många som går från tanke till handling.

Dessa sex punkter är utgångspunkten för alla test som försöker mäta spelberoende. Känner du igen dig i alla sex punkterna är du spelberoende och känner du igen dig i två till tre av punkterna har du problem med ditt spelande. Varning utfärdas om du känner igen dig under en av punkterna.

Spela smart | Satsa inte din frihet

Hur kunde det gå så illa?

Varför just jag? Hur kan det komma sig att det kunde gå så illa, det som var tänkt att bli så bra? Hur kan det komma sig att ära, berömmelse och pengar på banken blev till skulder, drömmar i kras, skam och en rädsla så krypande i kroppen att man knappt kan sitta still, än mindre sova gott om nätterna? Varför?

Jag vet inte hur många gånger jag i det kaos som ett spelberoende skapar för alla inblandade, hört dessa frågor och klagorop söka ett svar, ett svar som gör det obegripliga begripligt. Finns det då något svar?

Tja, med facit i hand så kan man se en del mönster som verkar vara rätt typiska för dem som utvecklar problem med spel. Det verkar som om det mönstret är oberoende av vem individen är, men det verkar finnas individer som är mer sårbara än andra. Generellt sett kan man säga att två slags spelande oftare leder till problem. Dels det spelande som används som flykt från någonting, dels det spelande som görs för att bli någon.

I båda fallen används styrkan i de upplevelser som spel ger som en sorts självmedicinering och en mycket bedräglig sådan. Lyssnar man noga till de berättelser som spelberoende berättar upptäcker man att det verkar finnas någonting man kallar för en vinstfas. En tid där man som spelare upplever att man vinner, vinsterna som faktiskt kan vara av olika slag. Man kan ha turen att vinna pengar. Summorna är ointressanta, relationen till vad man har och vad man satsar är viktigare. Inte nog med det, man är övertygad om att det är den egna skickligheten och det hårda arbete man investerar i sitt spelande som gör att man vinner, inte att turen står en bi.

Oavsett om man vinner eller inte är spelandet i detta skede parat med upplevelser av samhörighet och gemenskap med andra spelare. Typiskt för vinstfasen är att man upplever sig må bättre. Självkänslan och självförtroendet ökar. Spelandet verkar hålla vad det lovar. Nästa fas som ett spelberoende verkar följa kallas förlustfasen. Typiskt är att man sakta men säkert börjar förlora pengar. För att täcka dessa förluster tar man till en rad strategier. Man jobbar övertid, skaffar ett extrajobb för att tjäna mer eller man börjar att ”låna” pengar från andra konton som tidigare var heliga som semesterkontot, sparandet till bilen, kalaset eller firandet av bröllopsdagen.

Det leder inte direkt till stora katastrofer men man börjar sakta men säkert tära på sitt eget kapital. Framförallt så börjar lögnerna och självbedrägeriet om omfattningen av spelandet att bli vardag, man ljuger för sig själv och för andra. Samtidigt börjar man tvivla på sin egen förmåga. Varför vinner jag inte? Vad gör jag för fel?

Lika mycket som man tar åt sig äran av att vara duktig och smart när man vinner, lika självkritisk blir man när man börjar förlora. Självkänslan och självförtroendet som man byggde upp i vinstfasen går nu sakta men säkert förlorade. Botemedlet mot nederlag och förluster heter spela mer, öva mer, läs mer, testa nya system och strategier. För många i detta skede börjar spelandet mer att handla om att vinna tillbaka de pengar man tidigare förlorat på ogenomtänkta och dumma spel. Det brukar leda till att man ägnar mer och mer tid åt att spela, på bekostnad av andra aktiviteter. Utan att man tänker på det börjar allt fler av dygnets timmar att handla om att spela, planera sitt spelande, skaffa pengar till insatser och ibland till att täcka kortfristiga lån, dagdrömma om hur man ska vinna och att komma med ursäkter till att inte delta i tidigare självklara aktiviteter som nu krockar med spelandet.

Någonstans här börjar man också upptäcka att man inte kan kontrollera sitt spelande. Speluppehåll som
man tidigare klarade av att ha av olika skäl klarar man inte längre. Tvingas man ändå till speluppehåll infinner sig rastlösheten, oron, sömnsvårigheterna och irritationen över det mesta. När man återupptar sitt spelande mår man, förbluffande nog, bra igen och tyvärr verkar spelandet bli mer intensivt och omfattande efter upplevelser av det slaget. Hissen ner i eländet tar nu för många rejäl fart, det finns ingen stoppknapp, spelandet blir mer och mer okontrollerbart och det som kallas desperationsfasen är ett faktum.

Typiskt är att spelandet är viktigare än allt annat och vid den här tidpunkten är anhörigas och kamraters tålamod pressat till det yttersta och de vet att spelandet är den uppenbara orsaken till de problem som existerar, även om spelaren inte alltid berättar att det är så.

Många spelare blir i desperationsfasen övergivna eller väljer själva ensamheten och spelandet före andra viktiga personer i livet. Arbete och studier är redan förlorat eller i farozonen. Många har en livsstil som är mer eller mindre kriminell där bedrägerier och stölder i olika storleksordning är legio, allt för att finansiera spelandet.

I detta läge finns egentligen bara en väg, sök hjälp! Det är inte tid för sentimentalitet eller långa existentiella samtal om ”varför just jag” eller att låta sig förlamas av den skam och ensamhet man känner. Trots att man inte tror det finns det hjälp att få och det går fortfarande att göra val som leder bort frånspelberoendets elände och mot ett mer bekymmersfritt liv.

Ett samtal till stödlinjen, 020-81 91 00, är gratis, anonymt och inte nog med det, där vet de hur det är att ha problem med spel och de kan berätta var det finns hjälp att få.

Spela smart | Sätt inte din frihet på spel