Barry Greenstein
Född: 1954 i Chicago, Illinois
Bor: Rancho Palos Verdes, Kalifornien
Meriter: Bland annat tre WSOP-armband och två WPT-titlar
Om: Barry har ofta nämnts i snacket om vilka som är de bästa spelarna, och han är mycket framgångsrik i både turneringar och cashgame. I sin ungdom var Barry med och hjälpte upp mjukvaroföretaget Symantec till framgång. Under en tid i karriären donerade han alla sina turneringsvinster till välgörenhet och fick då smeknamnet "Robin Hood of Poker"
Kuriosa: Barry vann 10 000 dollar i ett sidobet när han sa "lol donkaments" i ett avsnitt av High Stakes Poker.
Intervju Barry Greenstein
Från 2006
Den eviga frågan inom pokern är vem som är bäst i världen. Det är ingen som kan svara säkert på den frågan eftersom så många faktorer spelar in. Om man lägger ihop spelförståelse, pedagogik, rutin, mångsidighet och förmågan att använda sina pokervinster på bästa möjliga sätt, så finns det i varje fall en som ligger väldigt bra till – Barry Greenstein.
Barry Greenstein föddes i Chicago 1954 och redan innan han kunde gå fick han lära sig mycket om poker. Pappa Jack var väldigt pokerintresserad och hela familjen älskade att spela kort.
– Även om pappa var lite smått spelgalen och ofta hade kompisarna hemma på ett parti poker, så var det mamma som fick mig att gilla kortspelandet på ett bra sätt. Hon var så pedagogisk och snäll och hon såg alltid till att jag vann, vilket gav mig bättre självförtroende även i andra sammanhang.
Hans båda systrar, Joan och Sandie och hans lillebror Howard fick snart klart för sig att Barry var särskilt lämpad för kortspel som gin rummy och poker eftersom har var en matematisk naturbegåvning.
– Barry var tidigt den man frågade hemma ifall man hade problem med matematik och logik. Han var överlägsen oss andra, inklusive våra föräldrar, när det kom till frågor som rörde siffror, säger syster Sandie.
Familjen Greenstein hade det relativt gott ställt även om de inte på något sätt levde i överflöd.
– Mamma tjatade alltid om att man skulle satsa på det man är bra på. Det är roligt att vara bra på något, vad det än gäller, och man har störst chans att trivas med livet och samtidigt tjäna pengar om man gör något som man i första hand är bra på, och i andra hand gillar. Jag gillade poker.
I skolan spelades det ofta kort på rasterna, men då bland de lite äldre pojkarna. När Barry var 12 år vann han 24 dollar av en kille som var fyra år äldre och det var tufft att ta sig hem den dagen eftersom killen väntade utanför skolan för att försöka stjäla tillbaka pengarna som han förlorat till lille Barry.
Genom tonåren spelade han poker så fort han kom åt och även om han inte tjänade mycket pengar åt gången, så hade han alltid pengar till skillnad från många av hans studiekamrater.
– Jag var helt biten av pokern och även om jag hade det lätt för mig i skolan, kunde jag fått bättre betyg om jag inte hade lagt så mycket tid på att spela poker. Jag fick ändå tillräckligt bra betyg i college för att kunna plugga vidare på högskolan och det var matematik som gällde där med.
Bredvid studerandet och kortspelandet träffade Barry sin första fru Donna i början av åttiotalet. På grund av att han spelade så mycket, tog det nästan tio år att närma sig slutet av studierna. 1984 var han nästan färdigutbildad PhD (filosofie doktor) i matematik och var redo att göra sin doktorsavhandling. Barry hade tröttnat på att spela mot lokalbefolkningen hemma i Illinois och eftersom Donna kom från Kalifornien, var det naturligt att de flyttade dit.
– Donna hade en väldigt infekterad relation till sin före detta make och hon ville bestämt ha vårdnaden om deras tre söner Mike, Joe och Chris. Jag ville gärna hjälpa henne att få ensam vårdnad eftersom jag själv hade blivit obotligt förtjust i dem alla, men då krävdes det att jag hade ett riktigt jobb. Att vara pokerspelare var inte riktigt accepterat som ett respektabelt yrke på den tiden, så jag tog ett jobb som systemutvecklare på mjukvaruföretaget Symantec och vi fick vårdnaden av de tre pojkarna. Min plan var att så snart som möjligt gå tillbaka och avsluta mina studier, men det fanns aldrig tillräckligt med tid.
Barry var nu inblandad i ett stort projekt på Symantec (utvecklingen av det världsberömda programmet Q&A) och han jobbade som en galning, men ändå räckte inte pengarna till. Barry ville ta ledigt från sitt arbete för att kunna göra färdigt sin examen, men hans chefer sa att han inte fick gå för då skulle de inte klara av att slutföra hans arbete. 1986 kom slutresultatet och det blev prisat världen över. 1987 födde Donna deras första, gemensamma barn – Nathaniel. 1988 föddes dottern Melissa som redan från födseln hade svåra leverproblem.
– Donna var också en gambler och hon gillade att spela, och framförallt att se mig dra in stora summor vid cashgamen. Hon tyckte att jag borde sluta arbeta eftersom jag kunde dra in mer pengar på pokern. Vi började tjafsa om pengar och vi kom allt sämre överens. Vårt äktenskap knakade i fogarna och då kom beskedet att även Donna var sjuk och led av nervsjukdomen ms. Med de allt större sjukhusräkningarna insåg jag att det inte fanns någon annan utväg för mig än att sluta mitt normala jobb. Jag hade inte råd att inte spela poker på heltid.
1991 gick det inte längre att rädda äktenskapet. Melissas problem blev så svåra att hon tvingades genomgå en levertransplantation och kort därefter gick Donna och Barry skilda vägar. Även om Barry erbjöd Donna allt de ägde och hade, bara han fick vårdnaden av deras barn, så räckte inte det.
– Man kunde ju tycka att detta var en bra lösning eftersom hon på grund av sin sjukdom hade svårt att ta hand om barnen, men hon tog ändå in en advokat så ”våra” sammanlagda tillgångar delades 50-50. Hon fick hälften och advokaten tog resten. Nåväl. Jag fick i alla fall vårdnaden om barnen även om det kostade ganska mycket, säger Barry.
1992 var Barrys första försök i wsop. Han slutade på 22:a plats och fick 8 100 dollar tillbaka på satsade 10 000. I samband med tävlingen träffade han Mimi Tran för första gången och de kom varandra genast nära.
– Jag blev omedelbart väldigt förtjust i Mimi och eftersom hon var en inbiten pokerspelare hade vi mycket att prata om. Jag lärde Mimi lite grann om poker i utbyte mot att hon lärde mig vietnamesiska. Vi var ett par under ett antal år och jag ser på hennes dotter Christina som mitt eget barn. Vi hade verkligen några fina år tillsammans och hon är idag en av mina allra bästa vänner.
Barry var vid den här tiden en renodlad cashgamespelare. Även om han trivdes i turneringar också, kom han fram till att det var som cashgamespelare han tjänade de stora pengarna. Han blev snart god vän med den storspelande grundaren av tidningen Hustler, Larry Flynt, och deltog i hans high stakes game där det oftast var sjukorts stötpoker som gällde.
Världens största vinnare...
– Även om jag inte hade spelat så mycket stötpoker sedan jag var liten, passade det mig bra och jag började vinna mycket pengar. Även om jag inte gav mig på ”The Big Game” med Doyle Brunson, Chip Reese och de andra förrän 2001, så spelade jag på nivån strax under och det gick bra. Jag blev känd som en av de största cashgame-vinnarna och jag får ofta frågan om jag är den som vunnit mest pengar på poker i världen. Mellan 1997 och 2004 var jag nog världens största vinnare på cashgames, men sammanlagt är det Doyle och Chip som vunnit mest eftersom de spelat poker på allra högsta nivå under de senaste 30 åren.
Barrys första riktigt stora stora turneringsseger kom 2003 när kompisen Larry Flynt arrangerade en enmiljons-sit&go.
– Larrys favoritspel har alltid varit sjukorts stötpoker och han anordnade en åttamannatävling som han kallade Larry Flynt’s Poker Challenge Cup där alla satsade 125 000 dollar och allt gick till vinnaren. Larry var väldigt noga med att man absolut inte fick deala så att man kunde säga att någon hade vunnit en miljon dollar i hans tävling. Jag tog mig hela vägen till heads up och vem fick jag möta där om inte arrangören själv. Det var inget dåligt gäng som blivit utslagna; Steve Wolff, Johnny Chan, Ted Forrest, Phil Ivey, Jerry Buss och Doyle Brunson. Jag hade drygt 3/4 av markerna och det var ett litet break innan vi skulle fortsätta. Nog kom han smygandes med ett litet förslag och efter det att jag vunnit tävlingen gav jag enligt överenskommelse 230k till honom och behöll 770k själv. Officiellt vann jag förstås en miljon och Larry inget, men det är så det fungerar ibland. Det hade varit intressant att se vad som hänt om någon annan hade kommit tvåa och jag gjorde en deal med honom, skrattar Barry.
Barry har givit pengar till olika välgörenhetsprojekt i mer än tio år framförallt genom organisationen Children Incorporated (ci), men det var först efter den stora vinsten mot Larry Flynt som han för första gången gav bort en riktigt stor portion av sina vinster.
– Jag hade redan allt jag behövde och jag kom på en bra idé. Eftersom jag hade fått ganska bra inblick i ci och det fanns 440 aktiva handledare runtom i världen som arbetade med minimala tillgångar, ville jag göra något för alla dessa fantastiska människor. Jag fick en lista på alla namnen och satte in 1 000 dollar på varje konto och bad dem göra så mycket gott de kunde med pengarna. Den respons jag fick i form av tackbrev från många av dessa handledare och de personer som pengarna hade kommit tillgodo, är något av det bästa som hänt mig i livet. Därefter bestämde jag mig för att skänka alla mina turneringsvinster till välgörenhet.
De senaste tre åren har Barry skänkt bort mer än tre miljoner dollar där hälften har gått till ci och resten till olika utvalda organisationer som riktar sig mot barn och skolor. Han har gett pengar till sin gamla skola, University of Illinois, och även till ett sjukhus där hans dotter Melissa fick en ny lever för femton år sedan.
– Röda korset och liknande organisationer är fantastiska, men jag vill se direkt vart mina pengar går och det är svårt när det gäller så stora organisationer. Det är skönt att belöna instutitioner som gjort mycket för mig. Det kändes väldigt fint att ge något tillbaka till barnsjukhuset som räddade livet på min Melissa och min gamla skola fick också ta del av mina framgångar eftersom det delvis är tack vare dem som jag lärt mig att tänka på rätt sätt inom pokern.
Barrys tanke var att han genom sitt engagemang också kunde få andra att engagera sig på liknande sätt.
– Det är alltid roligt när jag har lyckats få andra spelare att engagera sig i mina välgörenhetsprojekt. Ett av mina starkaste minnen är från en resa jag gjorde till Sydamerika för två år sedan. Det började när jag var nere och spelade wpt-tävlingen i Tunica i januari 2004 där Victor Ramdin berättade om sitt arbete med sitt gamla hemland Guyana. Victor har alltid varit engagerad i välgörenhetsfrågor och han är också en god vän, så jag lyssnade på hans idéer. Genom sitt engagemang i en förening som heter Guyana Watch har han vid flera tillfällen sett till så att ett antal amerikanska doktorer åkte ner tillsammans med Victor som med sina egna ögon verkligen ville se att hjälpen nådde fram. Jag berättade detta för min kompis Phil Ivey och han ville gärna hänga med på ett villkor – att det inte blev känt i media. Jag höll med honom och vi såg till att vi kunde åka anonymt och hjälpa till utan att det kom ut hos tidningar. Victor, Phil och jag åkte ner dit och vi gjorde en enda intervju med en lokal tidning som gjorde en stor sak om det, men det gjorde inget och vi kavlade upp ärmarna och började jobba. Phil blev ansvarig för iordningställandet av de olika tält som behövdes där doktorerna kunde dela ut sina sprutor med vaccin mot de vanligaste sjukdomarna.
Flera hundra människor stod på kö när vi skulle öppna upp dagen efter och alla fick hjälp. Många gånger såg man människor som var drabbade av olika syndrom som vi i västvärlden enkelt botar med vår överlägsna sjukvård. Många av invånarna såg oss som medicinmän som kunde bota vad som helst med våra vita rockar och livgivande preparat. Många gånger kunde vi inte hjälpa till, men några gånger räckte det med att doktorerna tog en snabb titt för att de skulle förstå var felet låg. En mamma kom med sin 17-årige son och hon förklarade genom vår tolk att han var efterbliven och inte kunde tala. Han försökte tala, men det lät mer som ett djurläte när han försökte. Efter en liten undersökning märkte doktorerna att han bara var hörselskadad och det alls inte var något fel på hans intelligens. Han fick sedan hjälp med en hörapparat och givetvis var detta en sorts mirakel för den unga pojken som inte hade fått någon chans här i livet bara för att han var född i ”fel” land. Det värmer mig när jag tänker på den där killen ibland och det skulle vara roligt att se hur det har gått för honom.
De tre pokerspelarna blev under besöket också inbjudna av Guyanas president till hans residens, men de sa att om han ville träffas så kunde han komma ut till fältet. Han kom aldrig.
– Vi ville inte vara ohövliga, men vi var verkligen inte ute efter publicitet och antagligen hade det blivit ett väldigt liv i media ifall vi hade tackat ja till hans inbjudan och då hade det inte varit samma sak för oss. Vi var ju bara Victor, Phil och Barry. Phil är tillsammans med Doyle Brunson de största namnen i branschen och han har ibland svårt att kunna göra något utanför pokerrummen utan att folk gör en stor affär av det. Därför trivdes vi väldigt bra nere i Guyana där vi blev behandlade som vilka som helst. Jag har fortsatt att ge till Guyana under det senaste året, men jag har inte haft någon chans att åka själv så jag såg till att folk som jag känner och litar på åkte ner och arbetade vidare med det jag och Phil gjorde när vi var där nere.
Barn har alltid stått i fokus för Barrys välgörenhetsarbete.
– Eftersom det givit mig så mycket att ge, har jag fortsatt med att ge allting som jag tjänat på turneringsspel till välgörenhet de senaste tre åren. Jag har ganska höga levnadskostnader och min tanke var att jag skulle försörja mig på det jag vinner på sidospelen. Problemet blev bara att jag spelade 40 tävlingar 2003 och nästan lika många året därpå och kostnaderna för resor och utebliven inkomst, för att jag inte hade tid att spela cashgames, gjorde att det började kännas i plånboken. Vissa tror att jag är en av världens rikaste män, men det är jag inte. Visst har jag en del pengar undanstoppade, men de försvinner ganska fort när man inte fyller på hela tiden. Jag kom till ett läge förra året där jag var tvungen att se över ifall jag kunde fortsätta med att ge bort allt jag vann. Jag har hela tiden stått för inköpen i tävlingarna själv och för att inte behöva sluta med min verksamhet bestämde jag mig för, till skillnad från tidigare, att skaffa en sponsor. PokerStars har länge varit den bästa sidan att spela på tycker jag, så det kändes naturligt att gå med hos dem. De kom dessutom med ett riktigt bra erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. På så vis har jag nu alla möjligheter att fortsätta som tidigare. Det är bara att hoppas att jag fortsätter att vinna pengar på sidospelen, säger Barry med ett leende.
– En av anledingarna till att det gått så bra för mig i turneringsspelandet är att jag har haft mitt ”uppdrag” som drivfjäder. Mike Matusow kom fram till mig för inte så länge sedan när jag satt och kämpade med en liten stack framför mig i en ganska billig turnering. Mike kunde bara inte fatta hur jag kunde sitta och hålla i mina sista marker så hårt när det var ett riktigt bra sidegame bara en liten bit bort. Jag sa till honom att om detta hade varit mina ”egna” pengar hade jag skickat in pengarna för längesen, men det är egentligen inte mina vinstpengar jag då slarvar bort. Trots att det ibland kan kännas lite märkligt, är detta ansvar nog en stor anledning till att jag har blivit en bättre turneringsspelare.
The Big Game spelas för det mesta inne i Bobby’s Room innanför det ordinarie pokerrummet på Hotel Bellagio i Las Vegas. The Big Game är ett mixed game där man spelar en mängd olika varianter av poker. De flesta är limit-spel med mörkarna på 4 000/8 000 dollar (se faktaruta i slutet av artikeln).
– Sedan jag kom med var vi oftast en kärngrupp på fem spelare; Doyle, Chip, Bobby Baldwin, Lyle Berman och jag själv. Minh Ly och Phil Ivey var nästa personer som började spela med oss och sedan kom Gus Hansen och David Benyamine. Ibland är Tuan Le och Michael ”The Grinder” Mizrachi där inne och spelar lite grann, men inte så ofta. Vi har som regel att man måste sova tillsammans med någon där inne för att få tillträde till Bobby’s Room eftersom vi inte vill att spelare ska få samla på sig erfarenhet bara genom att sitta gratis bredvid och titta. Gus har ibland kompisar som Mads Andersen eller Jan Sörensen som gärna vill sitta bakom en stund och vi säger att om han erkänner att de ligger med varann, så är det ok att han sitter där, säger Barry med ett skratt.
– Ibland får nya spelare som aspirerar på en plats där inne komma in och titta, men bara en kort stund. Vi är ofta koncentrerade, men ibland blir det ändå som en lekstuga därinne. Värst är bråken mellan Doyle och Phil Ivey. De är jämt som två tonåringar som vägrar ge sig när det blir en dispyt dem emellan. Hade Doyle varit i bättre fysisk form hade det varit slagsmål där inne mellan de båda varje dag. Eftersom jag känner de båda väldigt bra är det oftast jag som får gå in och medla. Om jag dömer till den enes favör är den andre alltid sur och skickar iväg någon sur kommentar om hur feg jag var i min bedömning. Enda chansen att veta att man gjort ett riktigt beslut är när man går någonstans mittemellan och båda blir sura på mig.
Det finns också något som heter propositions. Varje spelare väljer ett antal kort och ifall det kommer en flopp med just en spelares kortkombination så vinner han stora pengar. Detta används jämnt när vi spelar, men för att vinna måste man säga till när korten kommer ut.
– En gång var det en mycket känd person som fick alla sina tre kort på bordet och vi var tre spelare som skulle betala 150 000 dollar var ifall han såg det. Oturligt för honom hade han precis fått in sin skinksmörgås och det var fel sorts senap på den. Han vände sig om, precis när floppen kom, och bad servitrisen hämta rätt sorts senap. Han satt på stora mörken och vi andra kastade våra kort direkt och dealern drog ihop alla kort och skyfflade över potten till honom utan att han någonsin förstod vad som hade hänt. Även om vi tre är kända för att ha några av pokervärldens hårdaste pokeransikten, så rasade det för oss alla. Spelare som vi är så var det givetvis ingen som sa att hans senapsönskemål just hade kostat honom 450 000 dollar och han vet inte om det än idag. Liknande saker händer inte på så många andra ställen i världen, men i Bobby’s Room kan allt hända.
Idag finns det oändligt många duktiga spelare på nätet som har tjänat fantasisummor genom att spela just sina spel. De är experter på sina områden. Det finns också en hel del livespelare som tjänat stora summor på att spela just ”sitt spel” där de är experter och där är de givetvis favoriter.
– Förr i tiden hade jag mer ork och väldigt ofta satt jag och spelade i mer än 24 timmar på raken. Många som gick plus brukade ge sig, men jag satt kvar så länge det fanns någon som ville spela mer. Många pokerklubbar har ju inga särskilda öppettider så på småtimmarna var det ofta bara jag och en till kvar. Därför fick jag väldigt stor vana från att spela heads up. Det har många gånger sagts att jag är den bästa high stakes spelaren heads up, men det är verkligen svårt att avgöra.
– Jag har spelat en del online och sedan jag signade för PokerStars kommer jag bland annat att spela några av deras stora söndagsturneringar. Jag fick via mail och olika forum höra talas om en tuff norrman som kallas bad_ip och eftersom jag har rykte om mig att vara bra heads up, var det några av mina vänner som ville att jag skulle gå in och ta en fight med honom. Jag har inte spelat så mycket heads up de senaste åren, men jag kände ändå för att gå in och ge det ett skott. Jag föredrar oftast att vara anonym på nätet när jag spelar och när jag skulle ta mig ett användarnamn kom jag inte på något annat än fish54 eftersom 1954 är mitt födelseår.
Barry la in 20 000 dollar och bara efter en liten stund hade Johnny Lodden, som han snart fick reda på att bad_ip hette av alla de hundratals railbirds som tittade på deras möte, ökat sin stack med 20 000. Amerikanen gjorde ytterligare tre inköp på 20 000 vardera och han förlorade varje gång.
– Heads up på nätet kräver träning. Det är väl till stor del det enda Lodden har spelat det senaste året, så det är klart att han är bättre än vad jag är på det. Han slog mig rättvist och jag kommer nog inte att spela mot honom igen på nätet. Däremot välkomnar jag honom med öppna armar till vårt livespel i Las Vegas. Där är det han som är underlägsen.
- Det finns egentligen bara två europeiska spelare som klarat av att överleva inne hos oss. Det är dansken Gus Hansen och David Benyamine från Frankrike. De lär sig fortfarande spelet, men deras styrka har gjort att de inte har förlorat så mycket under sina läroperioder. Visst skulle spelare som Erik Sagström, John Juanda eller Allen Cunningham kunna komma in och vinna under en session även om det är väldigt liten chans, men ingen spelare i världen kan komma in där som nykomling och vinna flera sessioner i rad. Problemet är också att mörkarna är så höga att man verkligen inte kan sitta och vänta på bra kort. Du måste spela med svagare kort också och det är inte alltid så lätt när det hamnar ett par hundra tusen i en pott och du är tveksam ifall du klarar av att bluffa mot någon av oss.
Barry Greenstein är utan tvekan en av de största namnen inom pokern och han kommer med största säkerhet att fortsätta vara det många år framöver. Kanske kommer hans titel ”Robin Hood of Poker” att göra honom till den allra störste genom tiderna då hans engagemang sprider ringar på vattnet och allt fler följer hans idéer.
– Jag ser inte på mig själv som en ädel man för att jag ger bort pengar. Jag är bara lyckligt lottad som kan ge bort pengar. Att hitta ett sätt där jag kan ge bort pengar och dessutom handgripligen hjälpa till själv, är bland de bästa uppgifterna jag haft i livet. Jag ser det som om att jag får ut mycket mer av det än vad jag ger.
Förra året färdigställde Barry sin mycket omtalade bok ”Ace on the River” och den anses idag vara en av de bästa pokerböckerna på marknaden för de som vill ta ett steg mot professionellt spelande. Alla Barrys familjemedlemmar var med vid produktionen av boken inklusive hans flickvän sedan några år tillbaka – Alex Vuong.
– Doyle Brunson ville att jag skulle skriva ett kapitel i hans andra bok Super System 2. Han väntade sig 20 sidor, men jag kom med 100 sidor. När han hade läst igenom materialet sa han att jag borde ge ut en egen bok då allt materialet var mer värt än att bara vara ett kapitel i hans bok och jag är glad för att jag lyssnade på hans råd. Även om jag kanske har hjälpt mina motståndare att lättare slå mig vid pokerborden när de läst boken, och att jag la ner väldigt mycket tid vid skrivbordet istället för att spela cashgame, är jag nöjd med boken.
Barry är idag pappa och styvfar till sex barn och familjen går före allt. Alex är, liksom några av hans tidigare flickvänner, av asiatiskt ursprung och han har aldrig försökt att dölja att han har smak för vackra tjejer. Det mest kontroversiella kapitlet i hans bok heter ”Poker and Your Sexuality” där Barry pratar om värdet av att ha en sexpartner med sig ute på touren när man är ute flera veckor i rad.
– Jag funderade länge innan jag la till det kapitlet i boken, men även om många kan tycka att det är lite omoraliskt att tala om sådana ämnen i en pokerbok, är det ändå det ämne som jag fått mest beröm för. Väldigt många håller med mig om att det är bra för både kropp och själ om man mellan tävlingsdagarna har möjlighet att ha sex med den man vill ha sex med. Det gör att man kan släppa tankarna på pokerbordet istället för att ligga och vrida sig i sängen och gå igenom spelade händer från den gångna dagen. Det är bara en pokerspelare som inte håller med mig och det är min gamle kompis Doyle Brunson. Han tycker fortfarande att en pokerspelare, liksom en boxare, mår bättre av att leva i avhållsamhet i samband med en tävling. Jag säger då till honom att det förmodligen bara är för att det så länge sedan att han nog glömt av hur bra det är, avslutar Barry med ett skratt.